Pejla har legat nedbäddad sedan igår kväll när hon kom hem. Hon frös inatt så jag har varit uppe och lagt täcke på henne ett par gånger. Nu på morgonen har vi försökt gå ut, men hon vill bara till bilen - in i bagagets trygghet. Hon sätter sig ner på vart tredje steg ungefär. Vet inte om hon har ont eller om det bara känns läskigt.

Veterinären sa att jag skulle höra av mig om hon bara blir liggande och inte ens vill gå ut. Nu ligger hon i bädden igen, och jag tänkte låta henne vara ifred ett tag. Men får jag inte med henne upp igen lite senare så ringer jag vet och rådgör. Eventuellt kanske hon behöver smärtstillande.

Har precis hämtat hem Pejla från veterinären där hon genomgått en operation för att ta bort analsäckarna. Hon är väldigt, väldigt trött och medtagen, och dottern säger att hon ser ut som en pudel där bak - rätt mycket päls från bakdelen och svansen är borta.

Veterinären sa att hon aldrig varit med om så krångliga analsäckar någon gång förut! De satt väldigt långt in, var väldigt stora, och gångarna var så trånga att de knappt kunde genomföra operationen som de brukar göra. Inte konstigt att vi haft det problematiskt med andra ord.

Pejla ligger nu och kurar under ett varmt täcke. Narkosen sänker ju kroppstempen och hon fryser. Nu är det bara att hålla tummarna för att inga komplikationer tillstöter under läkningen, och sedan blir nog allt bra igen!

Igår kväll och hela dagen idag har jag och ett stort gäng varit samlade på Hotell Frykenstrand strax norr om Sunne, och deltagit i Studiefrämjandets första steg i Ledarutveckling. Jag hade faktiskt inte så jättehöga förväntningar på kursen - varför vet jag inte - och blev därför väldigt positivt överraskad. Kursen var pedagogiskt och praktiskt upplagd, och vi fick massor, massor av övning i att jobba i olika grupper och att hålla korta föredrag inför andra. Dessutom uppstod såklart en massa intressanta diskussioner mellan människor med olika erfarenhet i livet.

Vi var många hundmänniskor på plats - hela vår allmänlydnadsinstruktörsutbildning på ca 10 pers, ett stort gäng från Forshagaakademins Hundsportsgymnasium - men också människor från andra intressanta intresseområden inom inom kultur och det spännande området feministiskt projektlederi. Intressant!

Jag gillar verkligen att möta människor. Kan i och för sig känna mig ganska tillbakadragen och betraktande bland människor jag inte känner i nya situationer, men det där pirret brukar släppa ganska fort, om jag trivs i grupperna. Och det gjorde jag verkligen här! Det var högt i tak i alla diskussioner jag deltog i, och även när man inte höll med varandra till punkt och pricka, fanns stor respekt för olika åsikter. Och det blir ju faktiskt mycket roligare att diskutera om inte alla står på exakt samma sida när man börjar :)

Ledarutveckling steg 1 är i mitt fall en del av den allmänlydnadsinstruktörsutbildning jag går via SBK, och den ska förstås hjälpa mig och alla andra på kursen, att utvecklas som ledare för en grupp - i det här fallet en kurs/studiecirkel. Men jag tycker faktiskt dessutom att kursen varit en kort men intensiv resa i personlig utveckling för egen del. Jag har lärt mig en hel del om mig själv - vissa saker som jag kanske redan visste, men inte kunnat sätta ord på.

Den största vinsten för mig detta dygn har varit dels övningarna i att framföra saker inför andra, men också insikten om att jag faktiskt är riktigt bra på att lyssna på och respektera och acceptera andras förhållningssätt och åsikter, trots att jag inte håller med. Och den här egenskapen tror jag att jag kommer att ha väldigt stor nytta av som instruktör i framtiden :)

Och trots att jag bara varit hemifrån ett dygn så är både barn och andra väldigt glada och nöjda när jag kommer hem och kan fira lördagsmys :)

Pejla har inte varit sig själv under en längre period. Hon har börjat morra åt andra hundar som vill nosa henne där bak, och jag har sedan flera veckor misstänkt att det varit analsäckarna som spökat igen.

Så när hon förra veckan skrek till ett par gånger när hon försökte göra ifrån sig ute,  ringde jag vet och bokade tid för undersökning igen.

Idag var vi där och mycket riktigt. Det ser inte alls bra ut där bak. Det blev tömning förstås, och Pejla var lika olycklig som vanligt under denna procedur. Skrek och gnällde och gömde sitt huvud i min armhåla, stackarn.

Operationstid är bokad till nästa vecka. Det ska bli skönt att bli av med eländet. Efter förra tömningen var hon som en ny hund och allt morrande åt andra hundar var som bortblåst. Så jag hoppas verkligen att hon ska bli helt återställd efter operationen. Det känns som helt rätt beslut att ta!

Det känns underligt att tänka att jag nu har en hund som är 3 år. Igår kväll kom jag på det - att det var Pejlas födelsedag! För tre år sedan föddes hon, och bara ett par månader senare var jag hundägare för första gången.

När jag tänker tillbaka på våra första tre år tillsammans så slås jag av hur mycket jag lärt mig. Jag kunde ingenting om hundar, mer än sådant jag läst mig till, innan Pejla kom till mig. Men nu vågar jag påstå att jag kan rätt mycket! :)

Undrar hur mitt liv hade sett ut utan alla kurser jag gått, utan alla människor jag mött, utan alla vänner jag fått. Och dessutom - hur hade jag varit som människa? Utan den utveckling jag gått igenom - tänk så mycket jag lärt mig om inlärningspsykologi, beteenden, hur både djur och människor lär. Så mycket jag behövt tänka och grunna och komma fram till små, små storheter som gjort mig till en bättre människa, med en helt annan förståelse för livet.

Låter kanske lite väl djupt, men så känner jag.

Och hur hade jag varit utan allt jag gått igenom för att lära mig tävla? Jag har blivit både en hundtränare och en tävlingsmänniska.

Det ska bli så fantastiskt roligt att se vart jag är nästa år. Eller om tre år till. En sak är då säker - Pejla har betytt och betyder så oerhört mycket för hur jag utvecklas som människa. Tycker det är ganska häftigt faktiskt :)

Några bilder från april 2007, när jag fick min första hund :)

Vi renoverar här hemma och det ser bara värre och värre ut. Men vi lever! Och vi tränar också. Inte jättemycket, men vinterlagom skulle man kunna säga.

Har äntligen kommit igång med lite ridhusträning, och det är verkligen skönt att ha stora ytor att röra sig på. Och nyttigt att träna i miljön. Det går bättre och bättre, och hästskit är betydligt mindre intressant nu än de första gångerna vi tränade i ridhus. Nu går det liksom att träna på annat också :)

Letar i postlådan varje dag nu och längtar till nya Canis-tidningen kommer. Jag har skrivit en artikel i den, och det ska bli spännande att se den i tryck!

Hoppas få tid över att blogga lite mer seriöst om vår träning framöver, tills dess, ha det gott :)

Min värld just nu. Fyra sovrum, hall, tvätt/badrum ser ut såhär. Då är det skönt att få en paus i ridhuset emellanåt...

Vi har snickare här hemma och har röjt ur i princip alla rum utom vardagsrummet - huset ska få sig en rejäl ansiktslyftning och vi räknar inte med att vara klara förrän om ett par månader ungefär. Det är väldigt, väldigt rörigt och trångt, men det gäller att tänka framåt - på hur fint det kommer bli när allt är klart.

Pejla är rätt noga med att tala om när det är besök på gång här hemma. Så fort det smäller i ytterdören eller knackar så skäller hon. Jag har lärt henne att hon ska gå och lägga sig på sin plats när det kommer folk, men hon slutar ju inte skälla för det :)

Idag har det knackat, smällt, slagits i dörrar och gud vet allt, precis hela dagen. I morse skällde hon en del - mitt på dagen någon gång då och då, och fram emot fyratiden var hon tyst, vad som än lät. Jag vet att haubitering inte går på ett kick, men har höga förväntningar på vad som kan ske under den långa perioden av renovering.

Metoden går alltså ut på att hennes reaktion (i det här fallet att skälla på "signalen" knack på dörr eller smäll i dörr), inte får någon respons, och då så småningom släcks ut. Håller alltså tummarna för att hennes reaktion på dörrsmäll och annat knack ska förändras till något tystare :)